Som musiker och låtskrivare har jag spenderat otaliga timmar i olika studios. Det är en plats där jag både finner inspiration och frustration, där jag kan skapa något magiskt och samtidigt förbanna mitt eget kreativa dödsgrepp.
Process vid låtskrivandet är en kombination av tänkande, skrivande, programmerande, inspelande, jammande och svettande. Det kan låta som en olycklig olycka på en byggarbetsplats, men för mig är det en harmonisk symfoni som leder till något fantastiskt. Ska jag vara helt ärlig är det också en process som innehåller en hel del svärord, hyttande med näven, chockartade insikter att vissa toner är inte ämnad att sjunga alls och frustation, men det är väl en del av skapandets charm.
Och ibland, trots alla timmar av hårt arbete, behöver det inte resultera i något jag är nöjd med. Ibland kan jag till och med hata mina egna låtar. Det är speciellt en låt jag tänker som är bland det mest pekorala högtravande dravlet som någonsin har pennats fram. Men det är också det som driver mig att fortsätta. För om jag inte hade skrivit den sämsta låten i världen, hur skulle jag någonsin kunna skriva den bästa?
I min studio finns det alltid en pågående kamp mellan mitt kreativa jag, mitt tekniska jag och mitt kritiska jag. Jag försöker alltid att hitta den perfekta mixen, för att låta min musik nå sin fulla potential.
Men när allt faller på plats, när mina idéer, mitt genomförande och min teknik sammanflätas till en komplett låt, då finns det inget bättre.
Så här sitter jag i min studio, omgiven av mina instrument och mina ljud, och fortsätter att skapa. Det kan vara en kamp, det kan vara en kärlekshistoria, men det är alltid värt det i slutändan. Och om det betyder att jag måste skriva den sämsta låten i världen för att nå dit, då är jag mer än villig att göra det.