Sitter här, i min “studio” -( läs fotölj med den surrande datorn i knät), och jag känner mig verkligen taggad med musikproduktionen för kvällen. Det är som om jag kan känna varje beat och melodi som om de vore en del av mig själv. Texten flödar allt eftersom jag karvar ut storyn, mening för mening. En tanke här, en tråd där, ett ord där, en konnotation i hörnet, en liknelse som blir överkörd av en tautologi där. Kreativiteten flödar. Men samtidigt känner jag frustrationen smyga sig på när jag tänker på allt det där jobbiga pr- och promotandet som behövs för att nå ut.
Ärligt talat så hatar jag det. Det är så mycket jobb och tid som behövs för att göra reklam för sig själv och sin musik. Jag vill ju bara skapa musik, koka ihop ett par ackord, en nypa basgång, några kryddmått beats och skriva texter och filosofera kring livet och dess teman. Men nej, istället behöver jag ägna min tid åt att jaga publik och be att folk ser mig, lyssnar på mig, värderar mig, älskar mig….
Gnhh!
Ibland undrar jag varför jag ens håller på med det här? Varför kämpar jag för att få min musik hörd när jag skulle kunna ägna min tid åt så mycket annat? Men så tänker jag på känslan när jag skapar något som verkligen rör något inom mig och förhoppningsvis berör någon annan. Då vet jag varför jag gör det här. Det är som om jag sprider kärlek och hopp genom min musik. Och bara så vi är överens – jag tycker verkligen om den musik jag skriver.
Så jag fortsätter kämpa, trots allt arbete och all frustration. För jag vet att det är värt det. För varje sång som blir till, för varje kreativ process som mynnar ut i något, för person som blir rörd av min musik är det värt all tid och energi jag lägger ner.