Att vara kreativ kan vara både en välsignelse och en förbannelse. Som låtskrivare kan jag intyga att min kreativa process involverar många timmars hårt arbete och uthållighet. Men ibland, trots allt svett, sväng, groove, skönsång, himmelska körer, textrader som skulle få Ranelid att säga upp sig på stående fot kan det ändå sluta med att jag inte gillar slutresultatet.
Ibland kan jag till och med avsky det.
Det. Har. Hänt.
Men det är just det som är det ironiska med kreativitet – du måste vara beredd att ta risken att skapa något som du inte gillar för att till slut komma fram till något fantastiskt. För varje gång jag skriver en låt som jag inte är nöjd med, vet jag att jag är ett steg närmare att skriva något som är bra.
Det. Har. Hänt.
Det är som att lägga pussel. Man kan inte förvänta sig att varje bit kommer att passa perfekt på första försöket. Ibland behöver man vrida och vända på bitarna, i en del fall * host * skära av kanterna och justera färgerna (olika nyanser av blått har hjälpt mig mången gånger vid vatten/himmelsbitarna i pusslet) tills allting passar ihop.
Fusk säger någon.
What ever it takes, säger jag.
Som sagt: i min studio spenderar jag timmar med att mixa och mastra mina låtar. Det är som att stå i ett laboratorium, med alla reglage, knappar och ljud som flyger omkring. Men när allt det hårda arbetet är gjort och jag äntligen hör resultatet, är det en av de mest belönande upplevelserna som finns.
Jag kommer aldrig glömma när jag skrev den sämsta låten i världen. Jag hade så många idéer i huvudet att jag bara fortsatte att klämma in dem i låten tills den blev till en enda geggig röra. Men när jag lyssnar på den nu, är det en påminnelse om att jag har utvecklats och förbättrats mycket sedan dess.
Så om du ser mig i min studio, omgiven av sladdar och instrument, kanske jag svär, frustar och avskyr en låt som jag precis har skrivit. Men jag vet att det är en del av processen. För varje sämsta låt jag skriver, kommer jag närmare att skriva den bästa låten i världen.
Kan jag få ett halleluljea!