Eller hur jag gör och vilka metoder jag använder mig av för att navigera genom det ibland kreativa dödsträsket. Kommer man inte in rätt eller har strategier för att hantera hickups på vägen blir det sällan mer en än tafflig demo.
Låtskrivande, skulle jag vilja likna ibland är som att ge sig ut på en Golgatavandring genom det kreativa landskapet. Det är en resa som testar ens själ och skakar om ens föreställningar om den egna kreativiteten. Ens skill och kompetens får käftsmällar. Första veckan, som inleder detta episka äventyr, är som att stå vid foten av berget och blicka upp mot toppen av den branta toppen. Det tomma bladet, den blanka skärmen – ett blankt vitt stirr som antingen kan vara din kreativa lekplats eller en skrämmande tomhet.
Att vara öppen är en central del av processen. När jag sitter där, med pennan i handen och blicken fäst på det vita papperet, översköljs jag av en våg av farhågor och tvivel. Vad om orden inte kommer? Vad om inte historien låter sig berättas? Vad om man redan sagt det man vill ha sagt? Vad om man inte har något att säga? Det är här, den inre resan börjar.
För att övervinna det tomma bladets tyranni har jag lärt mig att omfamna mina farhågor och tvivel istället för att ignorera dem. Det är som att ge dem en plats vid bordet, låta dem komma in i rummet och sedan tacka dem artigt för deras åsikter. För när vi väl accepterar vår sårbarhet som en naturlig del av processen, blir det enklare att navigera genom de kreativa dödsträsk som ibland blockerar vår väg.
Ett exempel på fighten mot orden som tryter och idéerna som håller sig platta är när jag finner mig själv stirrande på det vita papperet som om det vore en fiende jag försöker besegra. Orden står stilla, och jag börjar ifrågasätta mitt eget kall som låtskrivare. Och när återigen idén om att skriva en svulstig “ballad” om krossade hjärtan dyker upp med ett “ha din lallare, mer unik än så här är du inte”, ja då funderar man ju på om det inte är en bra idé att gnaga av sig armarna ned till armbågen och kasta in handduken. Men istället för att ge upp och kasta pennan åt sidan, tar jag ett djupt andetag och påminner mig själv om att det är okej att vara vilse i det kreativa landskapet. Det är ok att komma ut 40 min senare med blank panna och ihopskrynklat papper.
Men allt som oftast blir det ändå något. Som en nära person i mitt liv sa ” Trust The Process”! Eller som min favorit just nu säger “Relentless Solution Focus” – Jason Selk.
En annan utmaning som jag stött på är när jag tror att jag har kommit på den mest geniala textraden någonsin, bara för att inse att det liknar något jag hört tidigare. Det är som att upptäcka att ens banbrytande idé varit på en rundtur innan – kanske i en låt från 80-talet. Men istället för att känna mig nedslagen över detta, tar jag det som en lektion i att allt förmodligen redan har gjorts, och det handlar om att sätta sin egen twist på det. Men om inte annat så landar dessa meningar, ord, brottstycken i en anteckningsbok för att kanske i framtiden kunna användas på ngt sätt i ett annat sammanhang.
Så hur övervinner jag dessa hinder på min kreativa Golgatavandring? Första steget är att acceptera att det är en del av processen. Jag tillåter mig själv att vara sårbar och erkänna att jag inte alltid har svaren. Och precis som på en verklig vandring, är det viktigt att vara utrustad med rätt verktyg. För mig innebär det att ha en pålitlig anteckningsbok och en stabil penna alltid nära till hands. Du vet aldrig när inspirationen kommer att slå till, och du vill vara redo när den gör det.
Jag skriver ned allt som kommer fram och kräver att få plitas ned. Det kan vara hela meningar, lösryckta ord, fraser jag snappat upp i film, bok eller till och med någon låt. Ingenting kastas bort i det här skedet. Jag försöker också att avhålla mig från att sitta med datorn eller telefonen, för plötsligt ska man “researcha” (läs: procrastinera bort sig en stund) ett ord och så är man vilse i Wikipeda och finner sig självt uppslukad av fakta om daggmaskarter man inte visste fanns. Så papper och penna är melodin “göterborrrg!” :). Och så en klocka, dvs jag tidsätter minst 40 min för en process. Kommer det inget så är det bara en fråga om 40 minuter av ingenting. Ungefär som att dumstirra på katterna i Tik-Tok, YT eller Twitter. Ni som vet vet…
En annan grej som jag har accepterat är att jag ger mig själv tillåtelse att skriva dåliga texter. Ibland är det bara genom att låta orden flöda utan överdriven självkritik som de verkligt fantastiska idéerna dyker upp. Att släppa på kraven och tillåta mig själv att experimentera har öppnat upp nya dörrar och gett mig friheten att utforska olika stilar och genrer. Det här har faktist resulterat i en låt som är bland de sämsta jag vet – och jag har skrivit den. Den behövde liksom blir gjord, inspelad, mixad för att sen förkastas. I ett anfall av självskadebeteende brukar jag ibland spela upp den. Här är den (lösenordskyddad för det verkar supercool: Gabriel_Hope är lösenordet). Riktig nyttig övning. För den som tagit en del av min ångest och gjort den till sin vore det klädsamt att ge något tillbaka. Jag kan tänka mig din mailadress och bli prenumerant på mitt nyhetsbrev ( Klicka här) och känn hur enkelt det är att ge varandra gratisgrejer. Men som sagt angående låten – Maken till pekoralt dravel får man leta efter. You have been warned!
Var var jag nu… Jo…en av de mest effektiva metoderna för att övervinna det vita papperets stressframkallande ångest är att skapa en ritual runt låtskrivandet. För mig handlar det om att sätta mig ner på samma plats vid samma tid varje dag och låta kreativiteten veta att jag är redo att arbeta. Och det handlar om ett par saker, dvs många säger ju ofta “jag har inte tid..”, till det säger jag , “det har du visst!”. Det handlar bara om prioriteringar och att sortera ut hur viktigt något är för dig så att annat får flytta på sig. Och för min del är att komponera musik top 3 i mitt liv. Musik, relationer och hälsan. Det finns 24 timmar per dygn. Klart att det går att vika in sånt som är viktig för en. Om man på riktigt vill. Det är som att signalera till mitt eget sinne att det är dags att släppa loss idéerna. Och som jag skrev tidigare, ditcha datorn, telefonen, lämna jobbet på kontoret och annat som stör. Tid har man! Lyssna på Bodil Jönsson. Hon vet.
Under mina sessions i det kreativa arbetet har jag upptäckt vikten av att omge mig med inspiration. Att lyssna på olika typer av musik, läsa böcker (läs mycket böcker – det är så inspirerande), bevista vernissager och gå på konserter är som bränsle för min kreativa eld. Ibland är det genom att absorbera andras konst som jag hittar de gnistorna som tänder mina egna idéer.
Sammanfattningsvis är låtskrivande en introvert navelskådning, lustfyllda aha-moment, konstant lärande och tomt stirr rakt fram. Men det handlar om att omfamna det okända och acceptera att det ibland kommer att vara en prövning av ens tålamod och kreativa självbild. Men genom att vara öppen, utrustad med rätt verktyg, tillåta sig själv att skapa dåliga låtar och skapa en ritual runt låtskrivandet, kan man övervinna det tomma bladets tyranni och upptäcka de mest fantastiska och unika idéerna som bara väntar på att bli fångade på papper. Så, kära låtskrivare, låt oss ge oss ut på den kreativa Golgatavandringen och se vad för underverk vi kan skapa på vägen!
Se till att prenumerera på veckobrevet – så du får notis om avsnitt. Och de som också prenumererar kommer att få tillgång till bakom scenen klipp som videos, demos, ljudklipp och eventuella penibla bilder.
Och fram tills dess att något ljudligt kommer ut från denna process kan man lyssna på sånt som jag gjort tidigare genom någon av dessa länkar på denna sida ( finns länkar till Spotify, Youtube, Apple …), eller så kan man kolla på videos på min YouTube-kanal.