Ingen kan förneka att de flesta av oss, på något sätt söker bekräftelse. Det är som om det är inbyggt i vårt DNA och mänskliga natur att längta efter att höra att vi betyder något, att det vi skapar berör andra. Men varför är det så viktigt att få bekräftelse för det vi komponerar eller skapar? Varför räcker det inte med att vi själva är nöjda? För mig är det att skapa något av inget att uttrycka mig genom konst och musik. Men varför är det så viktigt för mig att få höra att det jag skapar betyder något? Genom att reflektera över dessa frågor har jag börjat inse att min strävan efter bekräftelse inte bara handlar om att jag vill vara nöjd med mig själv, utan det finns djupare motiv och längtan som driver mig.
Jag har alltid varit en person som älskar att uttrycka mig. Oavsett om det är att skriva musik, plåta eller skapa ord på papper, så finns det alltid en del av mig som längtar efter att andra ska se och uppskatta det jag har åstadkommit. Det är som om jag behöver deras bekräftelse för att känna att mitt arbete har någon mening. Som om, om ingen applåderar så är det heller inte bra. Men det stämmer ju inte.
När jag komponerar eller skapar något konstnärligt, slår jag an en sträng inom mig själv. Det är som om jag öppnar upp mitt inre och låter mina känslor flöda ut i form av melodier eller ord. Men för att den här musiken och historien ska få liv, behöver den någon att landa hos och ges mening. Jag vill att mina verk ska beröra andra människor på samma sätt som de berör mig. Det är genom den emotionella kopplingen och bekräftelsen jag får med andra att jag känner att mitt arbete betyder något. Det är en sak.
Men varför är det då så att vissa personers åsikter betyder mer för mig än andras? Det är en komplex fråga, men jag tror att det handlar om tillit. Och speciellt när någon jag beundrar eller ser upp till ger mig feedback eller beröm, så väger det tungt. Deras bekräftelse bekräftar också min egen uppfattning om mig själv som konstnär. Speciellt om de själva är musiker i någon form. Det betyder inte att jag inte kan bli glad av någon annans åsikt, men det är just den emotionella kopplingen och förtroendet jag har för vissa personer som gör deras ord mer betydelsefulla.
Och det är inte lätt att navigera genom den mörka osäkerheten som kan infinna sig när jag inte får den bekräftelsen. Det är då lätt att tvivla på mig själv och mitt värde som konstnär. Men jag har lärt mig att det är i dessa stunder av tvivel som jag också hittar mitt why. Jag gör ju detta för att jag älskar det. Genom att förstå att min inre kreativitet och passion inte är beroende av yttre bekräftelse, kan jag börja bygga upp en starkare självkänsla och självsäkerhet. Glädjen i att skapa för skapandets skull och inte bara för att få höra andras åsikter.
Att söka bekräftelse är nog en naturlig längtan för människor. Titta på barnen som ropar på “mamma titta, pappa kolla på mig” … Det handlar om att känna sig sedd och hörd, att veta att mina känslor och tankar har en betydelse. Att vi är kompetenta vet vi nog – men det skadar inte att få höra det. Eller att bli sedd. Men i allt detta måste vi lära oss att hitta vårt eget värde och vår egen tillfredsställelse i det vi skapar. Det är i balansen mellan att söka bekräftelse och att vara nöjd med sig själva som vi kan hitta en varaktig glädje och lekfullhet. Genom att fortsätta skapa och uttrycka oss, även när det är knäpptyst från publiken, kan vi finna glädjen och känslan av tillfredställelse i att genomföra det som brinner inombords.